karremamma

Jag kan förstå varför man liknar hoppet vid ett ljus som brinner.
Den sista tiden har min låga brunnit flämtande, med liten låga som om den inte får tillräckligt med syre för att kunna brinna ordentligt. Men idag öppnades ett fönster på glänt och lågan flammade upp och lyser klarare än på länge.
Barnens farmor ringde i kväll och det var så skönt att få lite positiva besked, äntligen.
Provsvaren var bra och det verkar vara på väg åt rätt håll. Det är ju lång väg kvar, men jag hörde hoppet i hennes röst och det gjorde mig så lycklig. Nu känns det som om det är övervinnligt, och vi ser fram emot att få åka ner och träffa henne igen.

En väninna ringde i morse bara för att kolla om jag lever, när jag varken bloggar eller hör av mig på annat sätt. Det har varit lite mycket den sista tiden, det känns som om all tid går till att försöka hålla näsan över vattenytan och jag hinner inte riktigt vara där uppe så länge att jag kan leva normalt ännu.
Peter är borta och jobbar igen och det är som en procedur bara att få timmarna att räcka till allt som vardagen kräver:
Vakna, få iväg barnen till skola och dagis, jobba, komma hem, laga middag, diska, söva barnen och om Max inte trilskas med att somna så får jag nån timme själv framför tv:n. Då är jag som däckad, ibland somnar jag före Max t o m! Så en stor eloge till alla ensamma mammor ute i världen som får allt att gå ihop!! Det vet man bara när man själv måste klara sig.

Så nu ska jag försöka hinna hänga upp tvätten innan jag lägger mig. Måste upp redan halv 7 imorgon.
Natti natti