karremamma

Med Maxiponken?
Igår fick jag, än en gång, hämta hem en gråtande liten pojke för att han inte får vara med sina bröder och deras kompisar.
Han får inte vara med för att han inte följer regler, inte lyssnar.
Ingen vill vara med honom, och det är helt och hållet hans eget fel.
Men det gör lika ont varje gång i mitt hjärta när han ställt till det för sig själv.

Han tar plats, det gör han.
Utan att förstå att han inte kan göra si och så bara för att han vill...
Min mosters man bevittnade en scen som perfekt beskriver hur det går till.
Gång på gång lyfter Petrus och hans kompisar ner Max från studsmattan, för han lyssnar inte på dem.
Och gång på gång klättrar han upp igen. 
Inget knussel, bara ren envishet, tills mamma måste hämta hem honom än en gång.
Igår skulle han upp på en koja som de byggt, men han fick inte klättra på den.
Arg och ledsen, medan jag bar hem honom, beklagar han sig:

-"Jag fick inte ens försöka ju...!"

Det var det enda han ville, försöka...
 
Huff, det är tufft att vara mamma till en liten hurricane:)