karremamma

Idag var jag, Max och Matilda till Kiruna på studentutsläppet och uppvaktade Ida.
Min lilla Ida som blivit så stor.
Jag gick själv på Hjampis när hon föddes, och jag fick äran att bli hennes fadder.
När vi stod där och väntade kom jag ihåg hur det var att vara så ung och fri, livet skulle just till att börja.
Gymnasietiden kan lugnt skrivas i historien som en av de lyckligaste i mitt liv.
Jag kan än idag sakna kompisarna från den korta perioden.
Framför allt tjejerna från hockeyn, det var ett tajt gäng:)

Undrar om man kommer till en punkt i livet då man äntligen stannar upp och reflekterar över det man åstadkommit, analyserar och tar med sig det man lärt sig för att kunna fortsätta växa som människa.
Ingen kan väl bara köra på utan att titta bakåt nångång?
Då lär man sig ingenting.
Jag är lite fundersam över varför jag reflekterar så ofta nu för tiden?
Kanske jag är vid ett vägskäl och för att kunna välja rätt väg måste jag se tillbaka och ta med mina erfarenheter och lärdomar:)
För det känns lite som att vi kommit till ett nytt kapitel i vårt liv.
Barnen är mer självständiga och inte så hjälplösa, behöver inte oss hela tiden.
Vi är på väg att få tillbaka en del av "vårt" liv, dock med våra barn som medspelare.

Och me like!
Jag har väckt en länge slumrande önskan till liv, men ännu är det inte riktigt tydligt vartåt det skulle bära.
Men jag ville gärna utbilda mig till något, nåt som jag verkligen skulle tycka om att jobba med.
Vet bara inte säkert vad det skulle vara...