karremamma

Men ibland kanske det inte är nog:)
Jag har verkligen försökt uppfostra mina barn till fina människor.
Lära dem skilja på rätt och fel.
Att alla är lika värda, och att man kan vara olika.
Och hur jag tycker att man ska uppföra sig, sånt där med tacka för sig och inte riva stället vi är och besöker.
Grundstenar, kan man väl säga.
Varenda eviga dag är en livets skola, och jag (och Peter då och då) håller i pekpinnen.

Jag är mycket nöjd i det stora hela, med alla mina fina.
Skulle till och med kunna säga stolt, men det får man ju inte säga högt.

Men...den sista odågan i raden verkar vara en hård nöt att knäcka.
Jag rår inte på honom, och kom inte och säg att jag inte försöker.
Han kommer nog aldrig bli riktigt rumsren, men jag är ändå stolt över honom.
Hans stora hjärta överväger bristerna i hans uppförande:)
Ibland känns det som att man kämpar förgäves.

Men jag gör så gott jag kan:)