Men alltså
Inte mina iallafall.
Det är min(och gubbens) uppgift att se till att de kan uppföra sig, och jag gör verkligen mitt bästa.
Visst kan det hända både en och flera gånger att de gör nåt fel, men då rättar jag dem.
Så de vet till nästa gång hur det ska vara.
Det verkar som om uppfostran av sina barn i en viss grannby bara förekommer i enstaka familjer.
Hur ska man annars förklara den respektlöshet som råder på skolan?
Inte ens vuxna respekterar eller lyssnar de till.
Idag har jag fått höra från fyra olika människor hur de mobbar och retar Karrebarnen.
Helt öppet, utan att bry sig om att lärare säger till dem.
Hur är man funtad som förälder om man har lärt sina barn att det är ok att ge sig på andra som inte är kristna?
Att sådana människor inte är lika bra människor utan syndare.
Och det är inget nytt under solen, det fanns ju när vi gick i skolan oxå, men det rörde sig aldrig om mobbing.
Det kommer aldrig att bli bättre om inte deras insnöade syn på kristendomen får lite frisk luft och de får syre till sina stackars hjärnceller och börjar bete sig som goda kristna istället för att koncentrera sig på de som inte är det.
Lärarna på skolan gör sitt och lite till, men som sagt, med respektlösa elever kommer de inte så fort fram.
De måste ju göra föräldrarnas jobb och uppfostra barnen först...
Huff, ytterligare ett superbt beslut av den utomordentligt duktiga rektorn och hans överordnare som styr honom som en marionettdocka.
Ska det aldrig ta slut på eländet?
Jag som hade en föreställning om att bo på landet när barnen är små skulle innebära en trygg och harmonisk uppväxt.
Jo tjena!
Vilken ångest verkligen!Allt är som en karusell verkar det som.Man skulle kanske börja vicka på den där skolan.Fast jag hade kanske inte fått stanna så länge.......
Felet när det blir för liten skola känner folk varandra och vågar inte säga till. Det är inte konstigt att de barnen är som de är om de kommer från strängt religiösa familjer för det är också en dyfunktionell familj,precis som ha någon psykiskt sjuk mor eller far osv tänker jag
Visst är det så, Martina. Och jag tycker synd om dom egentligen, för det är sällan barnens fel.
De vet ju inte bättre, och jag vet att många av dom kan vara snälla och fina men styrs av kompistrycket. Vilket inte ursäktar deras beteende, men förklarar en del. Dock är det helt galet att lägga ansvaret för sina barns uppfostran på samhället. Snacka om att göra barnen en björntjänst...