karremamma

Det var väl ungefär tjugo år sen jag var trollbunden av dem sist.
Nu har jag ägnat en stor del av min semester till läsning, resten till fotbolls-vm.
Tyvärr vinner "fel" lag hela tiden, nu åkte Argentina oxå ut mot tyskarna :(
Hoppas Spanien håller för trycket ikväll åtminstone.

Jag håller på att bli gråhårig med vår minsta lilla vän.
Han tror han kan göra som han vill, med den enkla anledningen att han vill!!!
Idag smet han iväg utan skor, vilket Peter misstänkte och ropade efter honom och frågade om han hade skor på sig.
Jo, det hade han minsann.
När pojkarna sen kom hem upplyste Philip oss om att lillebror gått utan skor till grannen och hälsat på.
Som straff fick han inte gå ut igen, och det kunde han bara inte förstå.
Att han fick ett straff för att han hade ljugit.
Det var som om han blivit oskyldigt dömd till döden, eller nåt, så synd om sig själv tyckte han.

Nå, han fick gå ut igen efter middagen, med restriktionen att han skulle lyssna på sin storebror om han skulle få vara med. (han brukar ha väldigt svårt att lyssna på nåt om han inte vill göra det)
Då ringer Philip efter ett tag:

-"Mamma, visst har du sagt att Max måste lyssna på vad vi säger? Han gör inte det!"

-"Vad är det ni säger som han inte vill göra då?"

-"Vi säger att han ska gå hem, men han gör inte det..."

Ja, ja, man kan välja att tolka allt till sin egen fördel, antar jag.
Max försvar var inte helt oväntat "Men jag vill vara med dem!"

Herr Max gör som han vill, det är en ständig kamp att få honom att se att man måste ta hänsyn till andra.
Fast jag är faktiskt inte så säker på att han förstår det ändå?
Maken till stark vilja har jag inte haft att göra med nån av mina barn innan.
Petrus var envis, men honom kunde man tala med och han förstod varför han inte kunde gör ditt och datt, men inte Max.

Jag tror inte jag orkar få folk av honom.
Kan man inte bara nöja sig med att det gick bra med tre av fyra iaf?
Tänk om det vore så enkelt:D